Nu är det ingen hejd på tillmälena och de medvetna feltolkningarna i abortdebatten.

I en debattartikel i Aftonbladet  kastar sig landstingsrådet i Stockholm Anna Starbrink över Ja till Livet samt undertecknad, utifrån ett par abortkritiska blogginlägg. Nu ska det ju erkännas att det inte behövs mer än att vara just abortkritisk för att bli uthängd vid skampålen – den som vågar sig på att ha en avvikande åsikt än den förhärskande får vara beredd på mothugg.

Men för att verkligen understryka sin avsky mot den som inte delar Anna Starbrinks liberala abortsyn, väljer hon att gå ett steg längre genom att medvetet misstolka vad jag och Ja till Livet verkligen har sagt och skrivit. Så torgför hon det i Aftonbladet som gärna för lögnerna vidare.

Anna Starbrink påstår att Gunilla Gomér jämför abortsökande kvinnor med nazister. Hon skriver:

 

”Att jämföra med några av mänsklighetens värsta brott är ett häpnadsväckande sätt att skuldbelägga de kvinnor som, ofta efter svåra överväganden, beslutar sig för att genomgå en abort. Att likna sjukvårdens insatser för dessa kvinnor vid en nazistisk människosyn, är så osmakligt att jag måste läsa flera gånger för att förstå att detta verkligen är vad antiabortrörelsens företrädare och en politiker i ett annat alliansparti faktiskt skriver.”

 

Lite längre ner i artikeln återkommer hon till saken:

 

”I stället för att få kvinnor att föda oönskade barn måste vi lägga kraften på att minska antalet oönskade graviditeter. Och det gör man förstås inte genom att jämföra kvinnor som gör abort med nazisternas värsta förbrytelser.”

 

Men vad skriver då jag – egentligen?

Den 25 maj skrev jag om mina känslor inför filmen Schindler’s list. Den bygger på den verkliga historien om hur ovetenskapliga, rashygieniska idéer, som torgfördes framför allt i Tyskland, men även här i Sverige, till slut ledde till förintelsen av miljontals judar under Andra världskriget. Detta tankegods fanns redan innan nazisterna kom till makten.

 

”Hitlers rashygieniska åsikter och program kunde genomföras i ett väl förberett klimat och nazismens människosyn inspirerade snarare en redan etablerad och utbredd rasistisk människosyn. Rasbiologi med begrepp som ’ovärdigt liv’ och omfattande eutanasiprogram är således inte ett nazistiskt påfund, utan kan härledas från vetenskap och samhälle under decennier före nazismen.”

 

”Låt oss se på dagens genetiska utmaning. Finns det i dag någon praxis eller tendens i vårt samhälle som liknar gårdagens rashygien? Aborter av flickfoster och fosterdiagnostik för att hitta Down’s syndrom är kanske början till att skapa ett rashygieniskt elitsamhälle?”

 

Detta är vad som stod och vad jag tyckte, om man skulle göra sig omaket att läsa innantill. Se likheterna i två samhällen, där det i båda fallen finns bärande tankegångar om att ovärdiga och oönskade individer kan sorteras bort, med politikernas goda minne och sjukvårdens benägna bistånd. Någon jämförelse mellan dagens abortsökande kvinnor och gårdagens nazister eller nazistiska människosyn görs däremot icke.

Inte ens Aftonbladets debattredaktör verkar ha gjort sig omaket att läsa vad som egentligen har skrivits utan skriver ”I dag 2011 – Ja till livets ordförande Gunilla Gomér jämför på sin blogg aborter med nazism.”

 

Anna Starbrink har också läst Ja till Livets blogg med samma vinda glasögon och skriver:

 

”Där citeras också gillande att aborter är dagens motsvarighet till änglamakerskor, därtill skattesubventionerade. Vårdpersonal som hjälper kvinnor att få abort ska alltså jämställas med barnamördare?”

 

Nej, Anna Starbrink, Ja till livet jämställer inte vårdpersonal med barnamördare. Vad Anna Starbrink nogsamt undviker att tala om, är att citatet kommer från Lena Johansson, museiansvarig vid Ljungby museum. Där, vilket Ja till Livet tydligt berättar om i sin blogg, pågår utställningen ”Bot och bättring” där man visar gamla sjukhusmiljöer och skildrar dåtidens sjukvård och människosyn. I Ljungby Lokaltidning berättar reportern Britt Louise Holmström den 24 maj om sitt besök på utställningen och de intryck hon har fått:

 

”Man får sig onekligen en tankeställare om hur sjuka människor behandlades förr i tiden.

Det fanns till exempel en yrkesgrupp som hette änglamakerskor som hade till uppgift att göra sig av med oönskade barn. Nils Poppe var ett sådant barn, men han lyckades överleva.

– Men egentligen har vi ju änglamakerskor idag också i form av abort, där dessutom högkostnadsskyddet gäller, säger Lena Johansson på Ljungby museum.”

 

Så långt Ljungby lokaltidning Reportaget från utställningen, och Lena Johanssons kommentar, fångar Ja till Livet upp i sin blogg. Ingenstans gör bloggskribenten någon jämförelse mellan vårdpersonal och barnamördare – det gör inte ens Lena Johansson själv. Det är samhällssystemet hon pekar på, och Ja till Livet citerar henne. Men bara det är för mycket för Anna Starbrink. Hon är irriterad över att någon över huvud taget för citatet vidare; helst skulle det väl ha begravts tillsammans med många andra abortkritiska röster. Men det är illavarslande att en folkvald politiker har svårt att tåla att yttrandefriheten gäller även dem vars åsikter hon inte delar, och att hon som makthavare för osanna påståenden och medvetna vantolkningar av det sagda vidare genom Aftonbladet.

Så: Anna Starbrinks påstående att Ja till Livet ”gillande” jämför vårdpersonal med barnamördare är fullständigt taget ur luften och synes enbart syfta till att misskreditera och smutskasta mig och Ja till Livet. Och det är just så det brukar fungera när sakargumenten tryter. Detta blir tydligt i inledningen till hennes inlägg:

 

”Energiska abortmotståndare för ofta fram välputsad och inlindad kritik, men i botten är deras agenda att sätta stopp för alla aborter.”

 

Menar Anna Starbrink att abortkritikers sakargument blir allt jobbigare att bemöta och att en bättre strategi istället är att, tillsammans med Aftonbladet, medelst medvetna missförstånd utmåla abortkritikerna som hårda testuggare som vill skuldbelägga kvinnor. En begriplig, om än ytterligt ohederlig debattmetod. En ursäkt vore på sin plats.

 

Det är slutligen svårt att inte dra slutsatsen att de problem som jag och Ja till Livets blogg pekar på, inte tycks störa Anna Starbrink nämnvärt. Att fler och fler flickor, barn med downs syndrom och andra ”oönskade” individer tyst försvinner är uppenbarligen ett pris vi får betala för den fria aborten. Frågan är bara: vilka är det vi offrar i morgon? Vad för sorts samhälle får vi när våra politiker kräver tystnad i den etiska problematik som mer än någon annan satt sin prägel på efterkrigstiden – den om hur vi behandlar samhällets ”oönskade” individer?

Med Aftonbladet och Anna Starbrink är det faktiskt, precis som Starbrink själv säger: ”Ibland lyser människo- och kvinnosynen igenom i val av ord och sällskap”.